Illa

jao, jag känner att det börjar gå utför för mig. Jag sover och äter dåligt. Jag tränar "för mycket" jämfört med hur jag äter.
Jag känner att jag börjar falla tillbaka till mitt "den" jag. Jag börjar utveckla tendenser till att börja vara asocial igen. Ni vet, då när man sjunker in fördjupt på sitt rum och glömmer av världen utanför. Komma in i vissa tanke banor. Det som brukar splittra de barnorna är just synen an vacker konst (ex. poi) eller att vara i dojon.

Jag älskar att träna och det är helt underbara elever man har själv. Man känner verkligen hur man ler av hela sitt hjärta då när man är med på mattan.

De finns de få som får mig också att känna mig "lycklig" för en stund och det är med Manuva och/eller Zhiba.
Grabbarna Arch, Cogo & co. de får mig att känna mig "normal". De får en att verkligen känna sig som en i gänget.
Jag tackar alla de människor som står mig nära och ber om ursäkt för mina små stunder som jag är konstigare än vanligt.

Jag förstår inte varför jag är uppe, fast jag är trött. Jag förstår inte varför jag envisas med att stirra mig blind på klockan.
Jag har några fiender till mig och de är minnet samt klockan.
Mina plötsliga vändningar från att avsky och bli äcklad av extrem våld till att sitta i skratt och förtjusning av det. Från att pratat intensivt till att bli knäpp tyst och stirrig (samt vissa fall, stirrat om kring paranoid)
Jag vet att jag är galen, men jag är inte galen hela tiden. Ibland kan jag bli riktigt schizo.
Och ibland är jag bara övernormal snubbe som tycker om att snacka. Fast det är klart, oftast kan jag vara lite blyg. Ibland har jag riktig charm på kopplad.

Nu känner jag att jag börjar spåra ur med det här inlägget. Jag borde verkligen ta och sova nu.
Dröm sött!